Mitt i ett äventyr....

Vi är ganska ofta i skogen. Faktiskt nästan varje dag. Vi har skogen alldeles ovanför oss så det är nog därför. Jag älskar att springa i skogen, och springer det gör jag absolut hela tiden. Jag tror faktiskt att jag har varit en Greyhound i mitt tidigare liv. Kevin och Douglas de håller sig mest kring matte men jag, jag tar ut svängarna ordentligt. Ibland har jag jättetur och hittar något smaskigt att visa matte som någon död fågel eller någonting annat i den stilen.

Det är så himla konstigt med min matte. När jag stolt och glad visar vad jag hittat så kan man inte påstå att hom jublar precis men när jag hittar en avhuggen älgklöv, som hon placerat ut i skogen, då överöser hon mig med beröm. Jag fattar noll. Det borde väl vara mer värt att hitta någonting alldeles själv än att måsta ha hjälp av ett blodspår och en fjantig matte!

Men jag håller god min. Det brukar bli bäst så! kvinnor kan vara lite lynniga oavsett de har 2 eller 4 ben. Det har jag i allafall lärt mig.

Nu ska ni få höra en hemlis. När vi går i skogen så är det till en början väldigt brant. Det är för vi bor vid foten av Ankarsviksberget.Nu är det ju inte att jämföra med Kebnekajse precis men min matte, hon flåsar så in i bomben, så när hon ska prata i mobilen under klättringen uppåt så tror de att det är en snuskgubbe som ringt upp. Hon bara stönar och flåsar. Värst är det när hon pratar med min andra matte, Lotta. För hon flåsar också jättemycket när hon går i skogen med sina andra hundar. Jag som med min hörsel hör precis allt utom kommandon tror ibland att jag hamnat mitt i ett sådant där betalsamtal som mina vuxna hundkompisar berättat om i smyg . Ni vet 20 grisöron per minut .......... tikar ringer gratis......

Min omtänksamhet förbjuder mig att publicera någon bild på matte uppe på berget men kolla vilken skillnad det är på Douglas och mig. (bilderna tagna i fredags innan snöfallet)

Woff från Douglas 1 år.