När jag blir stor...

vill jag bli som Kevin. Förutom att han är min store brorsa, med betoning på stor, så är han också min store idol. Kevin är nästan alltid så sansad. Han dras liksom inte med i den allmänna hysteri som ibland utspelar sig hemma hos oss. Han har någonting vi andra, både två-och fyrbenta i våra familj saknar....... integritet. När jag och min andra brosor slumrar i någonting som kan liknas med ormgrop, sträcker han elegant ut sig någonstans där ingen närmar sig honom. Ibland kan jag få för mig att jag vill krypa nära honom och mysa men då kliver han genast upp och går därifrån. Kevin myser bara med matte.

Däremot tvekar han aldrig att ta mig i försvar om något otäckt närmar sig vår flock, det känns tryggt. Desutom är han den ende av oss som kan någonting som matte kallar kommandon, inte att förväxla med "kom an då". Utan då menar jag sådant där tråk som sitt, hit, ligg, kryp,apport osv..... för egen del är jag mer för partytricks, vad är det för fel på dansa på borden mellan chips skålarna? Det kräver sin man det, iallafall om man ska komma undan med livet i behåll.... hon har humör min matte fast det drabbar sällan mig......

Det enda bus som Kevin ägnar sig åt är i och för sig ganska kul för det är när matte pratar i telefonen och Kevin tycker det drar ut på tiden så börjar han skälla och ställa sig framför vårt skåp i köket för att idka utpressning. För i skåpet finns godis och han vet att matte hellre ger honom godis än att han skäller........ han är inte dum han ! Sensmoralen är " Matte du pratar för mycket i telefon och då kostar det..... ".

Woff ifrån Winston den fantastiske.